Malou Efter Tio uppmärksammar alopecia

I slutet av mars hade Malou von Sivers ett reportage i sitt program Malou Efter tio kring alopecia. Eller rättare sagt var det en intervju med två kvinnor som har sjukdomen. Jag tänkte att jag ska ge min syn på programmet. Titta gärna på klippet här nedan innan du läser vidare, det är 18 minuter långt men tycker verkligen att ni ska ta en titt.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är väldigt bra att det tas upp och pratas mer om alopecia, så att allmänheten kan bli mer informerade kring den här sjukdomen som är så okänd. Att allmänheten blir uppmärksammade på att håravfall inte bara behöver betyda en cancerbehandling. Så ett stort plus för att det tas upp i programmet och självklart ett stort plus till kvinnorna, Christina Höglund och Philippa Wallér, som ställde upp! Det är mycket starkt gjort.

Men jag måste ändå säga ett men här… Efter att jag hade sett klippet hade jag en ledsam känsla i kroppen. Jag tycker tyvärr inte att klippet ger en positiv känsla och jag tror att det kan bero på vissa uttalanden som görs. Tex, visas en bild på Philippa i vuxen ålder när hon har hår en period vilket resulterar i en kommentar om att det var den lyckligaste tiden i hennes liv för att hon kände sig fin där. Jag förstår självklart detta eftersom jag vet hur jobbigt det kan vara att tappa håret. Det enda man önskar är att håret ska komma tillbaka och man känner sig definitivt inte fin. Men jag tycker inte att det är en bra bild att förmedla till andra människor som är drabbade av sjukdomen och som ännu inte riktigt accepterat den och har de här känslorna. Det kanske är så att Philippa inte har accepterat sin sjukdom fullt ut än, vilket självklart är ok. Men när alopecia får så lite uppmärksamhet som det får så tycker jag det är synd att det är den här bilden som förmedlas. Jag uppfattar det som att det mer stärker synen på att det inte är ok att vara annorlunda och att man som kvinna inte kan känna sig fin utan sitt hår. För mig blir det en konstig vinkling.

De säger även att de tycker att det är otroligt fult att tappa håret fläckvis, och absolut, det kan jag hålla med om. Men återigen kanske jag inte tycker att man ska uttrycka det på det sättet. I klippet visas även en scen ur en film som Christina gjort där hon klipper och rakar av det sista håret hon har kvar i fläckar. De är väldigt berörda av detta och tycker att det är en otroligt stark scen. Kommentaren från Philippa är i princip bara ”Usch”. När jag första gången bad Petter, min sambo, om att hjälpa mig att raka av håret på mitt huvud var det också jobbigt. Men det känns som en självklarhet nu och det behöver inte alls vara så traumatiskt som det framställs i intervjun. Jag känner att det blir för mycket negativitet hela tiden. Det som är bra sedan är att Christina säger att första sommaren hon hade rakat av sig håret kände hon sig jättesnygg. Där fick man en liten glimt av positivitet och jag blir så glad av att höra det! Det är inspirerande!

”Vi går helst inte ut tillsammans” är också en kommentar som kommer när de får frågan om vilka reaktioner de får när de går ut tillsammans. Att gå ut och sätta sig på en krog tillsammans är jobbigt. När man är ensam kan man vara starkare och när man går ut tillsammans så ses man som offer och folk undrar vart de träffat varandra osv. Det här är också för mig en otroligt konstig bit i programmet. Det är som om man inte uppmuntrar att stötta varandra, att hålla sig ifrån varandra och inte gå ut tillsammans om man har alopecia. Jag har ju ännu inte gått ut utan min peruk på ett sånt sätt (försöker hitta modet fortfarande) så självklart har jag inte erfarenheten, men jag känner inte direkt att jag blev mer uppmuntrad till att gå ut utan peruken när man hörde det där. Snarare tvärtom.

Christina tar dock även upp att det spelar ingen större roll om hon får tillbaka håret eller ej vilket också är en liten ljusglimt av programmet tycker jag, där det känns som om hon har accepterat sjukdomen. De tas även upp av Philippa att hon inte kan se sig som gammal utan hår. Det är helt otänkbart och att hon då kanske skulle kunna överväga peruk.

Philippa nämner även då att man kan få peruk och att hon fick en för många, många år sen men att den ser helt galen ut. Jag förstår självklart att för 20 år sedan såg inte perukerna så bra ut, men i och med det kan man uppfatta det som att perukerna även idag inte ser bra ut. Detta stämmer verkligen inte. Perukerna idag är verkligen fantastiska och de ser så verklighetstrogna ut. Det är i princip aldrig någon som ser att jag har peruk om jag inte själv väljer att ta upp det. Därför tycker jag att programmet ger en felaktig bild av hur perukerna idag är.

Sammanfattningsvis så tycker jag att det är bra att alopecia uppmärksammas men jag uppfattar inte att det görs på ett bra sätt i det här programmet. Det kanske beror på frågorna som ställs men det är otroligt mycket negativitet och man blir mer ledsen och nedstämd. Att ha alopecia är självklart inte en dans på rosor och det är väldigt traumatiskt och ledsamt när man får sjukdomen men jag hade snarare önskat ett program som gav inspiration och en positiv känsla till andra alopeciadrabbade att acceptera sin sjukdom och försöka se det som titeln på mitt första inlägg; 99 problems but my hair ain’t one. Det är en lång resa att ta sig till den insikten men har man alopecia och fortfarande kämpar med att acceptera sin sjukdom så tycker jag att man behöver inspireras att ta sig hela vägen till den inställningen och inte fyllas på med mer negativa tankar som detta klippet till stor del faktiskt gör. Med den här bloggen försöker jag inspirera andra alopeciadrabbade att acceptera sin sjukdom och sprida information och kunskap om sjukdomen. En annan person i bloggsfären som inspirerat mig är Therese Hansson som driver bloggen Bald is Beautiful. Riktigt bra med inspiration och positiv energi! Det är sånt vi behöver.

Jag tror att det är detta vi behöver; mer inspiration och uppmuntran till varandra att komma till insikten att man kanske har 99 problems but my hair ain’t one.

Jag vill också tillägga igen att jag tycker att Christina Höglund och Philippa Wallér är otroligt starka personer som gör programmet men för mig känns det som att programuppläget blev fel. Vad tycker ni? Fick ni samma känsla som jag när ni såg programmet? Dela gärna med er av era åsikter.

IMG_2064

 



4 thoughts on “Malou Efter Tio uppmärksammar alopecia”

  • Hej Karin!
    Jag håller med dig om att det är mycket bra att alopeci uppmärksammas . Och jag tycker tyvärr att programmet gjorde mig mer ledsen än hoppfull. Visst det är många gånger ledsamt och svårt med denna nyckfulla sjukdom, men jag tror också på att vi behöver hjälpas åt att smitta varandra med hopp och tilltro!
    Att läsa din blogg ger mig hopp och tröst!
    Jag har ett älskat litet barnbarn som fått alopeci endast 2 år gammal. Hon har idag inte ett enda hårstrå på huvudet . Hon fick diagnosen för 3 månader sen, så detta känns otroligt främmande , sorgligt och ledsamt idag. Hon själv lider ju inte av detta idag, men vi tänker såklart på hennes framtid. Det smärtar ju mest för hennes föräldrar och oss andra nära idag .
    Ändå kan vi känns tacksamhet att hon är frisk och pigg , och ska göra allt för att ge henne en god självkänsla !
    Men det är måna frågor och tårar nu, men alla positiva starka tjejer ger mig tröst o hopp . Och du är en av dem! Allt gott till dig. ( kanske inte ska skriva sådana här slags inlägg här, men det var skönt att skrivs av sig.)

    • Hej Eva!
      Jag tycker verkligen att du ska skriva sådana slags inlägg på min blogg om du vill. Det är alltid skönt att ha dela med sig och jag läser det gärna! Vad skönt att höra att jag inte var den enda som fick den känslan efter programmet. Det är verkligen tråkigt när det väl får uppmärksamhet som sagt. Jag blir väldigt glad att höra att min blogg ändå kan ge dig hopp och tröst. Jag förstår att det måste vara en tuff tid för dig och dina nära att se att ditt barnbarn få alopeci. Självklart måste man få vara ledsen över detta men som du också skriver hon är frisk och pigg. Jag tror att det är väldigt viktigt att försöka fokusera på det och se att det faktiskt ”bara” är en kosmetisk sjukdom. Jag är säker på att ni också kommer ge henne en god självkänsla så att hon blir stark och kan acceptera sin sjukdom även när hon blir äldre och mer medveten. Om det är några frågor ni har som jag kan hjälpa er att besvara får du hemskt gärna höra av dig igen!
      Allt gott till er!

  • Hej!
    Fick nyss tips av min son att titta på detta avsnitt och jag håller fullständigt med er att det var en negativ syn av sjukdomen. Jag har haft den sedan 1998 och jag tycker att det är det bästa som hänt mig. På jobbet, då jag bär peruk, så kan jag byta frisyr när jag vill, byta färg ect. Hemma har jag aldrig peruk. Gillar kepsar som jag mest har på mig. Har alltid känt mig vacker, utan hår, med peruk, med keps. Har nyss fått 2 små barnbarn och hoppas innerligt att de inte får denna sjukdom, men jag kommer inte att ge negativa vibbar om så händer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Följ bloggen

hej

%d bloggare gillar detta: