BOLD-AND-BALDIE-OF-THE-WEEK – Lina Ridefelt

Nu har det blivit dags för en ny vecka och en ny modig person att dela sin historia om Alopecia. Denna gången kommer inlägget från en tjej som heter Lina Ridefelt.

Vem är du? 

Jag är en sprallig tjej på 23 år, jobbar som undersköterska och bosatt i Gävle.

När fick du alopecia och vilken typ har du?

Jag fick min Alopecia areata halvvägs in på 2016. Till en början var det en halvstor fläck på högra baksidan av huvudet. Det var min dåvarande sambo som upptäckte den, jag förstod ingenting. Fick panik. Jag fick en tid på hälsocentralen där dom tog lite blodprover samt ett test på håret som skickades till Uppsala för analys, ifall det skulle vara svamp. Vilket det inte var. När alla prover var klara och allt annat var uteslutet fick jag diagnosen alopecia. Min alopecia utvecklades ganska snabbt och innom några månader så var hela högra sidan en enda stor kalfläck, som sedan spred sig lite mer. Idag har jag fått tillbaka min hårväxt.

Vet du om det var det något speciellt som utlöste din alopecia?

Jag själv tror att det var pågrund av psykisk stress och dåligt mående.. Vid denna tid hade precis min mamma gått bort, jag jobbade 75% och pluggade samtidigt 50% samt så hade jag ett påfrestande förhållande. Så jag tror att anledningen till varför jag utvecklade min alopecia var på grund av hur jag mådde.

Hur har du gjort för att acceptera din alopecia?

Till en början hade jag otroligt svårt och acceptera det. Jag mådde så otroligt dåligt och fick för mig konstiga saker som att ingen skulle älska mig och jag blev desperat efter minsta uppmärksamhet.. jag har aldrig trivits i kort hår och när jag sedan inte hade hår alls och var helrakad så försvann mitt glada jag. Jag var konstant ledsen men utåt visade jag mig stark. Jag bråkade med mig själv många gånger och tyckte att meningen med livet var över, tappade min livsglädje totalt. När jag fick peruk levde jag stundvis och kände mig vacker... men så fort jag kom hem och peruken åkte av så kom ångesten som legat där och grott hela tiden..

När jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut gick min värld över igen.. jag trodde verkligen inte att jag var värd att bli älskad så som jag såg ut. Min peruk jag använde började bli sliten i hjässan och ångest över att behöva spara ihop till en ny peruk grodde.

Den var inte förens i år 2018 som det blev nog för mig, jag avskydde hur peruken kontrollerade mitt liv. Om jag skulle göra något så måste jag först fixa peruken och jag som älskar att bada har inte badat eller vågat visa mig på stranden eller badhus på 2 år. ILSKAN över att inte kunna känna mig bekväm på gymet. Allt blev en sån hets kring peruk och hår. Och att ständigt behöva besvara och förklara varför jag har peruk, om inte mest att behöva ta av mitt hår och visa mig utan peruk för nya människor.

Jag fick sen ett meddelande av Gefle Dagblad, tidningen här i Gävle som av någon anledning sett min instagram där jag hade delat med mig lite av min sjukdom. Dom undrade ifall dem fick intervjua mig och göra en artikel kring mig och min alopecia. Jag gick med på det men jag förväntade inte mig att jag skulle hamna på första sidan med en bild där jag inte bär peruk. Jag mådde jätte dåligt efter det, panik över att folk kommer se min sanning.

Men jag har alltid varit väldigt positiv trotts allt och trotts sorgen som kom med denna sjukdom. En dag bestämde jag mig för att sluta använda peruk, jag kommer aldrig glömma när jag skulle gå till jobbet första gången utan peruk. På den korta vägen som jag har till mitt jobb så höll jag på att få panikångest flera gånger. Men jag gjorde det, och mina kollegor bemötte mig så fint.

Jag började använda turbaner när jag var ute, det var en helt ny grej också. Det var inte förens i början av somaren som jag slutade täcka mitt huvud helt, denna sommar var så otroligt varmt och jag kunde inte använda turban.

Hur ser ditt liv ut idag med alopecian?

Idag har fått tillbaka min hårväxt och håller på och försöker spara ut det. Jag försöker att inte tänka på mitt hår och jag försöker att inte stressa upp mig. Jag är faktiskt på gott och ont otroligt glad att jag fick alopecia. Den kom med en av den största sorg jag känt men också början till att jag lärt mig att älska mig själv som jag är.

Om du använder peruk - har du någon favorit och varför?

När jag använde peruk så var det av märket Belle Madame! Jag personligen tycker dom är sjukt bra både äkta och syntet.

Berätta om ett tillfälle där du kände dig extra stolt/utmanade dig själv?

Det var nog som jag berättade tidigare, när jag tog av mig peruken och gick till jobbet utan.

Vad skulle du vilja säga till andra med alopeci som inte kommit lika långt i sin acceptans?

Att livet stannar inte för att du gör det. Det är okej att vara ledsen och förlora sig själv en stund. Men ge aldrig upp och hitta tillbaka till din lycka och livsglädje. Försök att berätta för så många du kan, stäng inte in dig och göm din sjukdom. Jag tror att man lättare kan accepterar sin Alopecia, när andra vet om den också.

tack för att du delar med dig lina



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Följ bloggen

hej

%d bloggare gillar detta: