Då var det dags igen för mig att få dela en till historia. Denna gången är det från Ann Bremberg Abboud. Läs hennes historia nedan.

VEM ÄR DU?

Jag heter Ann Bremberg, är 35 år och bor i Stockholm med man och bonusbarn. Jag är nygift, gifte mig lördagen 13 oktober och hade ett stort syrianskt bröllop. Till vardags jobbar jag som SFI-lärare och IKT-ansvarig på min arbetsplats. De senaste sex åren känns som att de har passerat i raketfart med nytt jobb, fick ökat ansvar väldigt fort och anpassa mig till nya familjelivet med bonusbarn, heltidsjobb och allt annat det innebar. Det var stora förändringar på kort tid, speciellt de senaste 3 åren då vi förlovade oss, planerade bröllop, köpte lägenhet och få ihop till en ny familj!

NÄR FICK DU ALOPECIA OCH VILKEN TYP HAR DU?

Jag upptäckte första fläcken som var lika stor som en femkrona i mars-månad 2018. Jag fick snabbt tid hos en läkare på vårdcentralen som började ta massa prover på mig och bett mig lämna blodprov om och om igen. Hon skickade även en remiss till hudspecialisten. Det jag tyckte var skönt var att läkaren på vårdcentralen tog mig på allvar och fortfarande ber mig att lämna blodprov då och då för att ha koll på mina värden. Hudspecialisten å andra sidan kollade vad som kändes 2 sekunder och sade omgående att jag har alopecia areata. Jag tyckte hon var lite snabb med att ge mig diagnosen och sen hade hon inte så mycket mer information att ge mig. Jag fick själv ta reda på information på nätet.

VET DU OM DET VAR DET NÅGOT SPECIELLT SOM UTLÖSTE DIN ALOPECIA?

Under den perioden då jag hittade första fläcken var jag oerhört stressad. Dels hade jag 7 månader tidigare börjat jobba heltid som SFI-lärare, fått utökade arbetsuppgifter sen januari som IKT-ansvarig, uppe att planera bröllop samt landa i nya lägenheten. Mycket stora förändringar på kort tid och det var väldigt stressigt. Hudspecialisten sade att det var förmodligen stressen som utlöste alopecian. Sen dess har jag fått flera fläckar och håret börjar bli tunt.

HUR HAR DU GJORT FÖR ATT ACCEPTERA DIN ALOPECIA?

Oj, jättebra fråga! Om sanningen ska fram så har jag inte nått 100% acceptans ännu. Det är fortfarande nytt och färskt för mig och det är svårt att acceptera något som förändrar mitt yttre så mycket utan att jag kan påverka något. Att behöva acceptera något utan att kunna påverka dess utgång är svårt då jag vill bestämma över min egen kropp. Men i detta fall kan jag inte det.

Jag går hos en psykoterapeut just nu och försöker reda ut mina känslor gentemot alopecia men också annat. I junimånad var det väldigt mycket jag mådde väldigt dåligt mentalt, så det var först då jag fick kontakt med en psykolog via jobbet. Jag var även sjukskriven en vecka för jag orkade inte mer. Sakta men säkert är jag på väg tillbaka men det är en dag i taget som gäller. Acceptans angående alopecian tar tid och det får ta sin tid. Det är inget jag kan skynda. Varje gång jag ser förändring i håret så gråter jag, och det är en reaktion jag behöver få uppleva.

HUR SER DITT LIV UT IDAG MED ALOPECIAN?

Tyvärr styr den lite mer än vad jag vill. Jag är mån om att inga fläckar syns och även om folk i min omgivning säger att det inte syns så gör det i mina ögon. Jag funderar på att raka av mig håret för att slippa tänka på om fläckarna syns eller om det kommer fler.

I och med bröllopet så hamnade alopecia lite i centrum när frisören skulle fixa mitt hår. Jag hade sagt att hon fick göra vad hon ville med mitt hår men inga fläckar skulle synas. Hon sade till slut att hon var tvungen att sminka lite på hjässan då det var så tunt. Det gjorde ont i mig och jag blev även arg på alopecian. Den ska inte få fokus på min bröllopsdag liksom! Men det löste sig! Men frågan återstår huruvida jag ska raka av håret eller inte, inte för att jag har tappat så mycket hår utan mer för min egen mentala hälsa och slippa fundera på fläckarna. Men också kanske för att ta tillbaka kontrollen?

BERÄTTA OM ETT TILLFÄLLE DÄR DU KÄNDE DIG EXTRA STOLT/UTMANADE DIG SJÄLV?

Den dagen då jag lade ut bilder på mina fläckar på min instagram, anbo83, och berättade för de som följde mig där! Det var OERHÖRT läskigt men också bra för mig. Det var för min egen skull, att kunna stå för att detta händer mig just nu men också visa för andra att det är ok! Det kommer bli ok! Men den sekunden då det publicerades var oerhört läskigt och jag var så rädd men även stolt till slut. Jag ska inte skämmas över detta för det är inget att skämmas över! Men som sagt, acceptans angående alopecian kommer ta sin tid och det får ta den tid det tar.

VAD SKULLE DU VILJA SÄGA TILL ANDRA MED ALOPECI SOM INTE KOMMIT LIKA LÅNGT I SIN ACCEPTANS?

Att ta din tid. Tid är din vän och ingen säger att du måste acceptera här och nu! Om det så har 5,10,20 år att acceptera så får det väl göra det. Men det får ta den tid DU behöver. Det är även ok att gråta, skrika ut sin besvikelse, vara besviken – alla känslor är rättfärdiga känslor! Att känna är viktigt!

Och gå med i alopecia-gruppen! För där har du vänner som går eller har gått igenom samma sak som du – och den stöttning vi kan ge varandra är ärlig, nyttig och bra stöttning. Familj och vänner finns alltid där för en men det är svårt att förstå för en som inte gått igenom samma sak. Därför är det viktigt och skönt att vara med i supportgrupper där det finns människor som vet exakt vad du menar och hur du känner!

---

TACK för att du delade med dig av din historia Ann! Vill du också vara med och hjälpa andra och dela din historia? Klicka här!