Violadagen

Idag är det sjätte gången jag firar min namnsdag. Viola. Karin Maria Viola. För er som inte följt mig är det ett namn jag la till som kommer från min älskade farmor. Det är i år 15 år sedan min farmor, farfar och faster gick bort. 15 år. Det känns så overkligt att ens uttrycka det i ord. Det betyder alltså att jag levt halva mitt liv utan dem. Personer som stod en så nära och som formade en som person. Älskade ni ♥ Men ni är med mig varje dag och finns inom mig. För utan er skulle jag inte vara den jag är idag. Det är viktigt att komma ihåg.

Det var under tiden efter att de gått bort som jag fick mina första skov av alopecia. Efter 2-3 månader så hade jag i princip tappat allt hår från tinningen och ner. Det var väldigt jobbigt då för jag förstod inte vad det var. Det var mycket frustration och rädsla. Jag var dessutom 14 år och tappa håret då var minst sagt en chock. Jag kommer ihåg en resa till Danmark som vi gjorde med vårt handbollslag och att jag hade tappat väldigt mycket hår.

Vi åkte båt från Göteborg till Fredrikshamn och det var väl där jag för första gången började ogilla vinden i Göteborg 🙂

Jag fick gå till läkaren ett antal gånger och ta blodprov för att utesluta olika sjukdomar. Inget av blodproven visade något. Så jag blev skickad till en hudläkare. Väl hos hudläkaren konstaterade hon snabbt att det var alopecia men började genast att kontrollera och kommentera på min hy som hon tyckte hade väldigt mycket acne. Så hela läkarbesöket slutade med att jag gick hem med en bunt acnemediciner. Väldigt konstigt bemötande och väldigt lite information. Tyvärr så är detta bemötandet inte ovanligt. Men för mig är det fortfarande chockerande att höra att detta är så vanligt. Jag förstår fullt ut att läkarna inte har några svar på varför just du har fått sjukdomen eftersom det inte är någon som vet detta. Det finns heller inga behandlingar som man med säkerhet vet fungerar och ger dig håret tillbaka. Men detta är ingen ursäkt till att snabbt och känslokallt konstatera att du tappar håret. INGENTING finns att göra och det kan mycket väl vara så att du kommer tappa allt och bli flintskallig.

När en person befinner sig i det chocktillstånd som många är i när man börjar tappa sitt hår behöver man ett helt annat bemötande än detta. Så jag hoppas verkligen att detta kan förändras.

Men idag är det som sagt Violadagen – namnet jag bär för att hedra min farmor. Vad jag också har för att hedra henne (men också min farfar) är ett halsband med ett hjärta av guld runt min hals. Detta hjärta fick jag av dem på min student. Men, tänker ni, studenten tar man ju när man är 18-19 år. De gick ju bort när du var 13 år?

Ja precis så var det. Men, min farmor och farfar gav detta halsband till min farbror och fru innan de gick bort så att de skulle vara säkra på att också jag fick en studentpresent från dem. Oavsett om de var med eller ej.

Bara den handlingen säger något så otroligt mycket om deras godhet, omtanke och kärlek. Det påminner mig om vad som är viktigt i livet. Det påminner mig också om att håret verkligen är en världslig sak. Även om man har dagar som är skit då man bara vill ha håret tillbaka så ger detta smycke mig styrka och kraft.

Så idag är en dag jag tillägnar dem och den kärlek de gav ♥

Ta hand om er och tänk på vad som är viktigt i livet ♥