Min förlossning

Det där abstrakta, märkliga man ska gå igenom efter 9 månader av graviditet. Något som man som förstagångsföderska aldrig gått igenom innan. Som man vet kommer göra ont. Men hur ont kommer det egentligen att göra? Hur kommer man klara det? Hur snabbt, eller för den delen hur långsamt, kommer det egentligen att gå? Och så självklart målet – att äntligen få träffa sin bebis på utsidan av magen. Bebisen som varit i din mage i 9 långa månader och som du känt sparka dagligen under i alla fall andra halvan av graviditeten. Förlossningen är också stunden då vi blir föräldrar för livet och ett nytt kapitel i livet börjar.

Jag slutade jobba den 8 maj vilket var ungefär två veckor innan beräknad BF som var 24 maj. Jag hade verkligen fullt ös på jobbet fram till sista timmen, typiskt mig och se till så det blir så. Men det var mycket roliga saker som kändes bra att avsluta innan jag slutligen stängde ner datorn och kunde fokusera all min energi på att ladda inför förlossningen. En vecka gick och jag tog det verkligen lugnt, låg på soffan, kollade serier och kolhydratladdade så jag skulle ha mycket energi när förlossningen väl startade. Vi fixade snacks, pizzabullar & smoothie till BB-väskan så den var i princip färdigpackad. Vi laddade med en go spellista på Spotify. Vi var redo att vår lilla tjej skulle komma. På måndagen den 18 maj (vår bröllopsdag) så hade jag en tid hos min barnmorska. Där konstaterade hon att lilltjejen fortfarande inte var fixerad men menade på att förlossningen kan ändå starta. Men hon trodde att det nog skulle ta någon vecka till. Vid det här laget så började jag bli väldigt laddad på att få ut henne eftersom jag hade väldigt ont i kroppen, kunde inte promenera pga sammandragningar (hade varit så i 2,5 månad ungefär) och jag sov dåligt. Det var dessutom Kristi Himmelsfärd den helgen och vi brukar alltid spendera den på Rörö så det kändes så tråkigt att inte kunna åka dit. Men men, vad skulle vi göra? Försökte njuta av lugna dagar ändå.

Men på onsdag morgon den 20 maj vaknade jag klockan 06:00 och kände att det gjorde ont i ryggen i intervaller. Men jag tänkte väl att det blir bättre när jag går upp så jag försöker sova lite till. Men det gick inte så bra… så när Petter hade gått upp klocka 08:00 ungefär sa jag till honom att det gjorde ont och det ökade också i intensitet och det kom i intervaller så jag funderade på om det var förlossningen som var igång. Vi klockade då några värkar och det kom ungefär 2 stycken på 10 minuter. Jag la mig i soffan i källaren och vi bestämde att Petter skulle jobba och så fick vi se hur saker och ting utvecklade sig. Vi ringde dock förlossningen vid 09 ungefär och sa att det var igång men de frågade hur jag kände och om jag ville vara hemma längre. Jag kände att jag absolut kunde vara det så de rådde mig att ta en alvedon och försöka ta det lugnt. Jag hoppade ner i ett varmt bad efter detta och försökte slappna av men det blev verkligen svårare och svårare och det gjorde ondare och ondare hela tiden. Smärtan satt i princip bara i ryggen så jag hoppade rätt snabbt upp ur bade och la mig i soffan igen. Vid 12 ringde vi in till förlossningen igen eftersom slemproppen hade gått och då tyckte de att vi kunde börja komma in.

Petter fick då springa runt i huset och fixa det sista till BB-väskan och även packa maten och drycken som vi skulle ta med. Vi var inställda på att det säkert skulle ta lång tid så det var bäst att ladda upp med mycket mat, speciellt också i Corona-tider eftersom man inte skulle få lämna rummet sen heller. Vid 12:30 åkte vi mot förlossningen och på vägen till bilen som kanske är 50 meter fick jag stanna och ta en värk. Bilresan var inte heller speciellt kul för man ville verkligen inte sitta ned i ett bilsäte så jag hängde i handtaget ovanför fönstret och var otroligt, otroligt tacksam över att vi har 8 minuter till sjukhuset. När vi kom fram till förlossningen släppte Petter av mig vid entrén och jag blev insläppt av en vakt. Jag hann ta två värkar innan jag ens var inne på avdelningen och nu gjorde det otroligt ont. Väl inne på rummet kom en barnmorska och skulle sätta CTG på magen och jag fick en gåstol att hålla mig/hänga mig emot när värkarna kom. Petter parkerade bilen och kom efter rätt fort. Barnmorskan sa sedan att de skulle låta CTG sitta där i ungefär 20 minuter och sen undersöka hur öppen jag var.

Men det tog ungefär 40 minuter innan de kom tillbaka och precis innan de kom innanför dörren igen så kände jag ett knäpp och vattnet gick. Kändes nästan som på film för det kom mycket vatten. Så när barnmorskan kom in i rummet igen så var det bara att hoppa ur kläderna och så undersökte hon mig. Helt plötsligt säger hon ”Oj, du är 10 centimeter öppen” och så blev det fart på det mesta haha. Jag är också bärare av GBS-virus, vilket ungefär 30% av alla gravida är, du kan läsa mer på 1177 här, så jag skulle få antibiotika minst 2 timmar innan hon var ute så det blev att sätta infarten i handen väldigt fort och spruta i mig det. Petter har också berättat att de redan då drog fram förkläden och grejer och trodde att det skulle gå väldigt fort. Men de konstaterade också att hon låg rätt långt upp i förlossningskanalen fortfarande. Klockan var ungefär 14 nu.

Eftersom jag var öppen 10 centimeter i princip redan när jag kom in så var det där med smärtlindring bara att glömma. Det som jag kunde få var lustgas så det tackade jag gladeligen ja till. För mig fungerade det rätt så bra och jag tyckte det var skönt att få fokusera på något annat framför allt när man skulle andas i masken. Under några timmar så fick jag testa en hel del olika positioner för att hjälpa lilltjejen ner i förlossningskanalen så jag satt på pilatesboll ganska så länge, stod i sängen lutat mot den uppfällda sänggaveln, låg på sidan och när jag var tvungen på rygg. Man var inte så pigg på att testa en massa olika positioner när det gjorde så fruktansvärt ont men samtidigt ville man ju att hon skulle komma längre ner och dvs närmare att komma ut. En läkare var inne ett par gånger och kolla hur det gick och de satte även en elektrod på lilltjejen huvud för att hålla koll på hur hon mådde. Hon mådde bra under hela tiden så då var det egentligen bara att kämpa på.

Jag hade värkpaus på ungefär 30 sekunder hela tiden så det var brutalt intensivt och verkligen inte mycket tid för vila över huvud taget. Det var knappt så att Petter hann gå och ta något att dricka emellan för att han var vid min sida och hjälpte till med lustgasen. Vad hade man gjort utan honom alltså?? Så otroligt skönt att han var frisk och kunde vara med.

Men så vid 17-tiden hade hon äntligen sjunkit ned så pass långt så det var dags att börja krysta ordentligt. Strax innan hade jag fått värkstimulerande medel på dropp för att pusha på det hela i och med att det var så intensivt hela tiden. Vid krystningen var det ganska svårt att hitta rätt teknik men barnmorskan hjälpte till och förklarade och var väldigt stöttande och peppande hela tiden. Men efter en stund så var det en barnmorskestudent som föreslog att vi skulle testa ”norsk knuten” – dvs de knyter en knut på ett lakan och jag fick hålla i ena änden och hon höll i den andra och så hade vi dragkamp. Detta skulle vara väldigt bra för att hitta rätt muskler att trycka på med. Jag tyckte det var väldigt bra och det gav också något annat att fokusera på, samma som med lustgasen. Jag hade hela tiden i princip bara ont i ryggen och vissa stunder trodde jag att man skulle gå av på riktigt… Det tog nästan 2 timmar av aktivt krystande innan hon äntligen kom ut klockan 18:57 den 20 maj. Vår lilla älskling. Vår lilla Ruth Viola Rodestedt. 4060 gram och 53 centimeter lång.

När hon hade kommit ut var det senare dags för moderkakan som kom ut utan problem, väldigt skönt. När hon sedan legat på mitt bröst en stund var det dags att undersöka efter bristningar. Jag fick en grad 2 bristning och behövde därmed sys en del. Inget allvarligt eller konstigt men några stygn behövde göras. Det var inte jätteroligt att behöva sy och få bedövningsspruta (som jag för övrigt tyckte gjorde rätt ont) men självklart nödvändigt och bara att stå ut med. Men man förstår vad alla säger att när väl bebisen är ute vill man bara vara i fred och få tillbaka sin kropp. När det var klart så fick vi mysa tillsammans som familj och vi fick tillfälle att meddela och ringa våra nära och kära. Vi fick också mat, köttbullar och mos, som var otroligt gott och vi var superhungriga eftersom vi bara ätit frukost den dagen.

Efter några timmar, strax innan midnatt skulle jag bli förflyttad till BB och Petter fick då tyvärr åka hem pga coronasituationen. Det var såklart väldigt jobbigt att han fick åka hem men vi var inställda på det innan och visste hur situationen var. Efter att jag fått mitt rum och jag hade fått hjälp med att vira in Ruth och lägga henne i ett näste som hon sov väldigt gott i somnade jag också. Såhär såg det ut på BB

Jag tycker verkligen att jag hade en bra förlossning även om det var otroligt intensivt. Det gick ju ändå relativt snabbt på cirka 13 timmar för att vara första gången. Stödet från Petter är svårt att beskriva hur mycket det betyder i den situationen men jag hoppas att alla som har en partner med på förlossningen vet vad jag menar. Även personalen på östra var helt fantastisk både på förlossningen och på BB efteråt. Så jag rekommenderar verkligen att föda på Östra Sjukhuset.

Efter 48 timmar på BB var det sedan dags för oss att åka hem. Det var otroligt känslosamt att sätta sig i bilen och helt plötsligt vara 3 personer som skulle kliva in genom dörren hemma. Jag, Petter och Ruth.