Alopecia

Ruth 3 månader – del 1

Idag är Ruth hela 3 månader. Galet att tiden har gått så fort. Kändes nyss som man gick med den stora magen och bara väntade på att hon skulle komma ut. Men det har varit 3 intensiva och rätt tuffa månader måste jag säga. Jag tänkte sammanfattar lite hur vi har haft det. Eftersom denna blogg handlar om att hantera något som kan vara svårt, som i vanliga fall är min alopecia, och lyfta både det som är bra och dåligt (eller rättare sagt utmanande) vill jag göra samma sak med detta.

Den första tiden när vi kom hem var rätt tuff. Dels hela omställningen att helt plötsligt ha ett annat liv att ta hand om och att samtidigt få minimalt med sömn. Självklart var vi förberedda på att det skulle bli så men det är ändå svårt att sätta sig in i situationen. Jag kommer ihåg någon av de första nätterna hemma sov jag nog ungefär 20 minuter på hela natten. Ruth ammade väldigt länge, kunde vara över en timme åt gången och sedan försökte jag hela tiden lägga ner henne i sitt babynest. Det gillade hon verkligen inte. Hon ville hela tiden vara nära, nära, nära. Vad jag förstår så är det ganska vanligt att det kan vara så men jag var verkligen inte förberedd på att hon ville vara nära 24/7. Hon vägrade alltså att ligga i sitt babynest och även i vagnen. Varje natt sov hon alltså på mig i min famn och så ammade jag minst varannan timme. Som tur är så är jag en person som kan sova i typ vilken position som helst så när vi insåg att det inte riktigt gick att lägga ner henne och bara accepterade att hon fick sova på oss ett tag gick det att få hyfsat med sömn per natt ändå. Även dagtid ville hon bara vara nära, vilket var (och är) oerhört mysigt men det är skönt med en liten paus då och då också så man kan göra något annat. Men att ha en bärsjal är hur bra som helst och har verkligen räddat oss de 3 första månaderna.

Sliten mamma med en Ruth som njuter av livet i bärsele <3

Ruth kom till världen onsdagen den 20 maj klockan 18:57. Eftersom det var Kristi Himmelsfärd så var Petters föräldrar på Rörö under helgen och då passade det ju utmärkt med ett besök hos oss på söndagen för att säga hej till senaste barnbarnet i skaran.

Stolt farmor och farfar

Den dagen var jag dock helt utmattad och hade storgråtit på morgonen och ringt till östra för Ruth hade gråtit typ 4 timmar i sträck på morgonen. När man ammade, bytte blöja och försökte få henne att sova och ingenting gick plus sjuk sömnbrist på det så trodde jag på riktigt att något var fel. Men i telefonen var det en barnmorska som bara lugnade och sa att det var normalt och att hon nog bara behövde amma och få igång tarmarna. Efter en liten stund så däckade hon då i Petters armar och sov i princip hela dagen som farmor och farfar hälsade på.

Rofyllt att ligga knät

Jag var dum nog att inte passa på och sova då så när kvällen kom somnade jag mitt i en mening som jag själv höll på att säga till Petter. Så då sa han till mig på skarpen att sova så då gjorde jag det och somnade såklart som en sten.

Det är inte bara att lära känna en ny liten person och Ruth har också haft en hel del magproblem sedan start. Man har märkt att hon har varit orolig och skrikit en hel del. Säkert därför som hon också ville vara extra nära hela tiden. Och som sagt, det är ju otroligt mysigt att få ha sin dotter (sjuk mening att skriva fortfarande och man får nypa sig i armen) så nära och gosa mycket.

Goset <3

Och så var det det där med amningen. Jag tänkte faktiskt skriva ett separat inlägg om amningen för att det är verkligen något som har skapat stress, oro, smärta, mysiga stunder, närhet och tårar. Det vill säga ALLA KÄNSLOR. Så för att detta inte ska bli för långt och för att jag tycker det är så oerhört viktigt att prata om amningen och hur tufft det kan vara så kommer det ett till inlägg om det.

Vi försökte ganska så snart ge oss ut på en promenad. Så redan på måndagen efter att hon kom gick vi ut på en kort promenad tillsammans. För mig kändes det ganska så konstigt i kroppen och man hade verkligen som en tyngdkänsla nedåt och fick gå rätt sakta. Men det var otroligt härligt att kunna gå på en promenad utan att få ont i höfterna eller sammandragningar i magen i alla fall.

Pappa som premiärkörde vagnen
Ruth var nöjd och glad

Ja Ruth var nöjd och ungefär 5 minuter innan hon började gallskrika så det var bara att stanna och sätta sig på en parkbänk och börja amma helt enkelt. Mitt i det hela så ringer också BVC och vill prata och höra hur det går och även boka en tid för hembesök. Jag kan inte säga att jag var jättefokuserad på samtalet då 😉 men det gick bra!

Jag märker redan att det här blir ett ganska långt inlägg så jag tänker att jag delar upp det i två för det finns en hel del till att skriva om. Kanske mest roligt för oss själva att ha sparat men också kanske kul för några av er som är intresserade och orkar läsa såhär långt 🙂 men håll till godo, del 2 kommer snart.

Älskade Ruth.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ bloggen

hej

%d bloggare gillar detta: