Alopecia

Ruth 3 månader – del 2

Att föda mitt i en pandemi är såklart väldigt speciellt och det har varit otroligt lyxigt på ett sätt att Petter har jobbat hemma och på så sätt slipper restid till jobbet och kan vara med så mycket i Ruths utveckling. Den första tiden hemma var som ni läste både underbar och tuff såklart och jag tänkte fortsätta berätta lite hur vi har haft det dessa 2 månader.

Ruth fick bada och första gången verkade hon ganska så skeptisk men somnade gott efter badet. Nu däremot är bada en av hennes favoritaktiviteter 🙂

Mitt i alltihop så fyllde jag också 31 år och det firades med den maträtt jag längtat mest efter under graviditeten – råbiff. Vi gjorde den själva hemma och hade misomajonäs, picklade rödlök, rädisa och potatistrassel till. Mums!

Mamma/Mormor kom också på besök för att få träffa Ruth för första gången <3 Väldigt häftigt att se sin egen mamma med sin dotter! Så fint!

Efter några veckor så vågade vi oss också ut på en första biltur till Ruths tremänning Alva som föddes bara någon vecka innan Ruth. Det var otroligt skönt att komma ur huset då och göra något.

Mitt i detta så besökte vi också BVC ungefär 2-3 gånger i veckan för att väga Ruth. Hennes viktuppgång var långsam och vi kämpade på mycket med amningen. Jag ska som sagt var ska skriva ett separat inlägg om det som kommer snart. Men hon var också ganska så orolig i magen, på kvällarna framförallt, så det var mycket bärsjal och guppande på pilatesboll. Men däremellan var hon ändå en nöjd liten bebis.

Sedan träffade vi mina fina kollegor Elin, Karolina och Ingerid. Karolina och Ingerid har också små bebisar, Henry född i januari och Maiken som är född bara någon vecka innan Ruth.

Ruth fick efter ett par veckor äntligen träffa sina kusiner. Vi kunde inte träffas direkt för de var sjuka tyvärr med gud vad fint det var när de äntligen fick träffas <3

Vi firade midsommar tillsammans också i Håkan och Christinas stuga – så mysigt!

Efter detta var det dags att åka till Rörö och spendera ett par veckor. Det var väldigt skönt att få miljöombyte då och Ruth började vid den här tiden faktiskt kunna sova lite själv i sitt näste på nätterna. Otroligt skönt så att jag kunde sova lite bättre, eller i alla fall i en lite bättre ställning än när hon sov på mig. På Rörö fick hon också träffa sina andra kusiner Emma, Lukas, Isabelle och Leo!

Efter Rörö åkte vi hem och hade planer på att göra en hel del utflykter men Ruth var inte så nöjd och var väldigt gnällig vid den här tiden så det blev mest att vara hemmavid. Det var ganska jobbigt eftersom vi gärna hade velat göra saker men med en orolig Ruth gick det inte. Självklart vet vi att det kan vara svårt att planera saker med en liten bebis hemma men vi hade ändå hoppats på att göra mer saker så därför blev det rätt jobbigt att bara vara hemma.

Efter att vi varit på Rörö så började vi också att ge Ruth mer ersättning eftersom vi fortfarande kämpade med vikten men efter ett par veckor hemma så hade Ruth så ont i magen en fredagkväll att vi ringde 1177 som rådde oss att åka till akuten med henne.

Hon skrek så fort hon var vaken den dagen och hon hade väldigt svårt att komma till ro och sova. Hon vaknade ungefär var tionde minut och skrek hjärtskärande och sparkade med benen så vi förstod att hon hade ont i magen. Men skriken blev värre och värre och det gjorde så sjukt ont i våra hjärtan när hon skrek och grät så det var skönt att få träffa en läkare som kunde undersöka henne. Antar att detta verkligen var en försmak av föräldraskapets oro för sitt barn som väl kommer sitta i för livet. Men det är en utmaning när man är lite smått hypokondrisk som jag och speciellt denna dagen… Jag fick också vara ensam med Ruth på akuten eftersom bara en förälder fick följa med in pga Corona. Men det gick bra och vi blev väl omhändertagna.

Mellan skriken så bjöd hon ändå på ett litet leende. Hon blev undersökt av läkaren och jag fick beskriva hur det hade varit och att skriken hade eskalerat och blivit mer och mer de senaste veckorna och att det blev som värst den här dagen. De frågade om vi får vaccin och vi hade ju tagit ROTA-vaccinet någon vecka innan. Doktorn ville att hon skulle undersökas med ultraljud för att se så hon inte hade tarmvred, vilket kan vara en väldigt ovanlig biverkning av ROTA vad jag förstår men som tur var så var det inte det. Efter att doktorn sen hade konsulterat med en kollega som var specialist på tarm och mage trodde de på att hon är mjölkproteinallergisk.

Så de rådde oss att testa en mjölkfri ersättning samt att jag skulle äta mjölkproteinfri kost eftersom jag fortfarande ammade. Så sagt och gjort, på lördag morgon åkte Petter och köpte en mjölkfri ersättning på apoteket och så började vi ge det till henne. Bara efter ett par dagar så hade vi en helt annan bebis här hemma. Hon var glad, skrattade, hade knappt inget ont i magen alls och var allmänt nöjd med livet.

Så äntligen kunde Ruth få må bättre med magen och vi var överlyckliga för nu gillade hon till och med att åka i vagnen och kunde somna när vi var ute och gick, något som absolut inte gått de första 2,5 månaderna. Så det var otroligt skönt för oss alla!

Efter detta blev allt väldigt mycket enklare och hon har mått toppen sedan dess. Självklart med gnälliga dagar/stunder däremellan men absolut inte som det var innan när hon hade så ont i magen. Tyvärr blev detta precis när Petter började jobba igen men vi har ändå försökt hitta på saker och umgås med familjen.

Så ja, det har verkligen varit några utmanande månader med mycket, kärlek, glädje, oro, tårar, skratt, skrik och frustration. Så det har verkligen inte varit lätt alla stunder och jag skulle nog inte beskriva den första tiden som en rosaskimrande bebisbubbla. Inte för att jag förväntade mig det heller men det är samtidigt svårt att sätta sig in i hur det faktiskt kommer vara och hur stor förändring det faktiskt är förena man har gjort det. Men det känns verkligen som vi har kommit in i en rosaskimrande bebisbubbla nu och det är helt underbart! Så mycket lättare att till exempel träna, ta sig ut på promenader, träffa vänner etc. Men framförallt så är det så oerhört skönt att se att Ruth är glad och inte har ont. Bara det kan få mig att börja gråta av glädje!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ bloggen

hej

%d bloggare gillar detta: